Kalorigalningen

Igår blev det 1820 kcal och jag blev så sur över att jag inte hade några kcal över ens till att äta en god blodapelsin som jag längtat efter. Det är såna här gånger man inser att man är så fånig som räknar kcal och prompt ska hålla en viss nivå, när man inte ens ”får” äta en nyttig apelsin. Men alla som räknar kcal vet hur det är, har man uppnått sina tillåtna kcal så har man.

Här hade jag dessutom dragit över lite efter som jag vill hålla 1700-nånting. Åt en extra måltid på jobbet eftersom jag skulle träna, och träningen brände lätt bort den lilla måltiden, så det kändes som jag inte hade ätit så mycket. Trodde jag hade ätit för runt 1600 men så blev det 1820 när jag räknade ihop det. Surt!

Känner mig verkligen som Dr. Jekyll och Mr. Hyde ibland. Den galna kaloriräknaren och den normalt matvettiga i samma person.

Den här bloggen är till för att skriva av mig om mina "dumheter" och det som jag gör som jag vet inte är bra för mig, men som jag inte kan låta bli att göra ändå. Räkna kalorier, tycka att jag behöver bli smalare, tänka på mat i tid och otid... Allt det där är dumt och motverkar det jag egentligen vill uppnå, det vill säga helt fri från värderande mat- och vikttankar. Så mitt mål i slutänden är att inte behöva skriva längre. Samtidigt gillar jag att skriva och jag tycker det är intressant att analysera samhället och leka amatörpsykolog på mig själv. Så det är lite dubbelt där med.

Idag blev det i alla fall blodapelsin och den var jättegod!

Hur familjens påpekanden om ens kropp påverkar

Hamnade på ett blogginlägg igår som handlade om smalkommentarer från familj och vänner. Kände igen mig så väl i att det fokuseras alldeles för mycket på utseende i min familj. Nästan alltid när jag kommit hem för att hälsa på så har det varit ”oj vad smal och fin du är” och gillande blickar eller tystnad när jag vägt mer.

Minns att mamma gick på pulverdieter i perioder, men inte så mycket att hon kommenterade om sin vikt eller att hon måste gå ner. Men det jag minns som jag tror påverkat mig är kommentarer om att jag börjat gå upp i vikt och att kläderna sitter tajtare när jag gick från 55-57 kg till 62-63 kg (ca 168 cm var jag nog redan då) när jag var runt 16-17 år.

Speciellt en gång när jag hade ett par tajta byxor och ett tajt linne så lyfte mamma (på skoj tänkte väl hon) på linnet och skrattade lite åt valken vid byxkanten. Minns fortfarande den där brännande skamkänslan, även om hon så klart inte menade något illa utan säkert inte fattade hur mycket viktångest och kroppsmedvetenhet jag hade då.

En annan sak jag minns är en kommentar från min bästa vän då i början av gymnasiet. Det var en tjej i klassen som plötsligt hade blivit jättesmal och sjuksyster på skolan hade sagt att hon inte får vara med på gympan för att hon var så smal (??! nu när jag tänker på det; att ta bort fysisk aktivitet som man blir glad av och dessutom särskilja henne från gruppen och få henne att känna sig utanför lär inte ha hjälpt mot ätstörningen). Hur som helst, min bästis och jag pratade förstås om detta och hur smal hon var. Jag frågade hur min bästis skulle beskriva mig om vi tyckte att den här tjejen var jättesmal. Jag vägde 57-59 kg då.

”Lite mullig kanske”, sa hon. Frös till is av hennes kommentar. Mullig?! Jag hade ”normal” i huvudet. Ville självklart vara SMAL men nu var jag ju bara normal, enligt mitt kritiska tonårsjag. Så det påverkade mig mycket att höra att jag tydligen var mullig.

Det var lite jobbigt att skriva det här inlägget. Inte så roliga minnen. 

Jag ska göra mitt allra bästa för att aldrig kommentera mina framtida barns utseenden på det sättet. Och att inte banta och vara matfixerad själv. Vet att min bakgrund format mig så jag tar automatiskt in vartenda pluskilo och minuskilo i min omgivning. Men jag ska verkligen bita mig i tungan om jag märker att en kommentar vill komma ut.

Självklart är ”vad smal och fin du är” som man säger för att göra en tonåring glad skitdåligt. Det är dels samma sak som att säga ”om du går upp i vikt är du inte lika fin”, dels talar man om att utseendet är viktigt och det ska du fokusera på. Jag hoppas att dagens föräldrar är smartare. Barn är så formbara. Vi måste lära dem att utseendet inte är det viktigaste av allt och att de är jättebra hur de än ser ut.

Värsta barnboken ever (ja den finns tyvärr på riktigt)

Te som kvällsfika..

1780 kcal idag. Lite sur över att jag inte sparat något till kvällsfika. Brukar väga, skriva ner, äta. Räknar i efterhand alltså men oftast kommer jag av mig själv upp i 1500-1600 kcal efter middagen. Men idag kom jag upp i lite mer.

Frukost: ägg, ost, äpple, kaffe med mjölk
Lunch: kesella 1%, ägg, ost, kaffe med mjölk, en liten chokladbit på ca 8 gram
Mellanmål: ägg, ost
Mellanmål 2: ost, äpple, fem mandlar
Middag: stor portion pasta, tomatsås med champinjoner, halv broccoli, ost, liten bit kladdkaka

Ser att jag är ostmissbrukare. Men det är lugnt, ost betraktar jag som nyttigt. Mättar bra och innehåller kalcium och protein.

Laxbiff med sallad för 410 kcal

Igår åt jag 1700 kcal...och kakor för 600 kcal =) Det var värt det, det var jättegott. Nån gång ibland är det okej att gå loss i kakförrådet.

Imorse tänkte jag att jag känner för att ha en äta-lite-vad-jag-vill-dag ( = mera kakor), men var sur på sambon för en grej igår så vi grälade imorse och sen var jag inte sugen på kakor längre. Kan haft att göra med att sambon (efter att vi blivit samt) sa att jag ser smalare ut och att det gett resultat. Så jag blev lite peppad där och bestämde mig för att ta en räknardag och hålla koll på kalorierna istället.

Åt grymt god lunch: laxbiff med avocadosallad och teriyakisås.

Laxbiff - 250

Tomater - 30

Sås - 30

Halv avocado - 100

Totalt: 410 kcal

-1 kg/vecka under lång tid nästan omöjligt

Ett kilo kroppsfett motsvarar 7000-7500 kcal.

Det innebär drygt 1000 kcal mindre mat per dag än det man normalt äter. I en vecka, i två veckor, i tre veckor för att gå ner tre kilo.

Säg att man förbrukar 2000 kcal per dag (det är medel för en relativt stillasittande kvinna). Då behöver man alltså kapa hälften av sin mat. Fatta hur lite mat det är. Det skulle vara om man är rejält överviktig och ätit långt över sitt dagsbehov annars, då går det säkert snabbt att gå ner mycket om man skär bort hälften av en stor matmängd. Men jag kämpar med att äta 1500-1700 kcal per dag och det är bara 500 kcal mindre än mitt kcalbehov.

Och ändå är de första tre veckorna relativt lätta att gå ner på jämfört med efterföljande veckor.

Det är ju individuellt hur mycket energi man behöver så för vissa är 1500 kcal normalt att äta per dag. Men minus 1000 kcal per dag gäller alla om man vill gå ner ett kilo i veckan.

Det där viktraset man får i början är ju knappast värt att bli glad för, sorry om jag är en party pooper för alla glada tre-veckor-in-i-januari-bantare nu haha.  Exempelvis om man äter LCHF så tömmer man kroppen nästan helt på glykogen (=energireserv av kolhydrater i muskler och lever) första dagarna.

Normalt väger ens glykogenlager 200-300 gram. Dessutom finns till varje gram glykogen bundet ca 2,7 gram vatten. Har man ett lager på 250 gram glykogen så försvinner ju det samt vattnet.

250 gram glykogen + 250 x 2,7 gram vatten = 925 gram

Poäng är att man verkligen inte behöver bli besviken om man inte får lika bra resultat sen som första veckan. Och det är enormt krävande att gå ner ett helt kilo varje vecka.

925 gram, det är nästan ett kilo minus på vågen. Och det är noll gram som är fett av det.

Fast man får en smalare lever =)

Bättre dag idag

Idag är jag mer positiv jämfört med depp-inlägget igår.

Även om jag nu är mat- och viktfixerad så kan jag väl vara glad ändå. Kommer säkert bli automatiskt bättre bara jag gör roliga saker och försöker vara glad, då kommer jag nog bry mig mindre om min kropp.

Ja det har gått sådär nu med två dagar utan väga mat och räkna kcal. Igår glömde jag nästan äta under dagen så jag blev jättehungrig på kvällen och åt mer än vanligt. Idag har det slunkit ner både några chokladbitar, kakor och två bitar kladdkaka. Uppskattade dem och det var jättegott! Men funderar på att ta upp räknandet igen, känns som att jag bara behövde en paus från det ett tag.

Hur som helst. Lämnar denna visdom såhär på fredagskvällen inför helgen, en sak som jag tror stenhårt på:

Gråt inte över äten kaka

Om man väl äter något onyttigt så uppskatta det åtminstone. Njut av varje tugga och känn hur gott det är. Så räcker det antagligen med lite mindre av det goda, än om man hade slängt i sig så mycket som möjligt för att hinna före det dåliga samvetet ;)

Lägger matvågen på hyllan

Och vips så slutade jag räkna kcal. Kände imorse att nä nu orkar jag inte mer. Höll på längre än jag trodde, 16 dagar blev det. Gått ner nästan 2 kg och det är en bra kickstart.

Men så nu börjar lite riktigt jobb, nämligen fortsätta äta likadant utan att ha stöd av siffrorna. Väga och räkna ser jag som ett hjälpmedel. Men ett tidskrävande hjälpmedel. Så det är det jag inte orkar; att väga och skriva ner allt, kolla i näringstabeller och räkna. Matmängden har jag inget som helst problem med att följa.

Känner mig lite matstörd när jag väger och räknar… Det är viktigt för mig att vara ”normal” (= inte tänka på mat och vikt massa timmar varje dag) och det är det jag strävar efter. Är fast övertygad om att jag försämrar min livskvalitet genom att lägga ner tid på mat- och vikttankar. Jag får en kick av att räkna, av att ha kontroll, av att gå ner i vikt. Men tror inte att den är en hälsosam kick.

Jag är en intelligent och bra person. Varför lägger jag så mycket tid på att försöka bli smalare?

Det är ofta såna här tankar kommer upp. Jag vet att det är superviktigt för mig att vara smal. Men jag tycker inte att det är bra. Är man normalviktig så ska man vara nöjd, inse att ideal är skapade av samhället och inget som gynnar individen, och istället vill jag lägga tiden på saker som utvecklar mig som person.

Tror jag att jag kommer ligga på min dödsbädd och tänka shit vad nice att jag vägde 63 kg som ung? Skulle inte tro det. Där kommer jag nog tänka att shit vad glad jag är att jag umgicks mycket med mina vänner och gjorde saker som gör mig glad på riktigt. Jag kommer bli skitsur på mig själv för varje tillfälle jag tackat nej till middagar med vänner bara för att jag inte kommer ha full kontroll över hur mycket kcal maten innehåller.

Drar mycket mellan mina olika sidor.

ÄLSKAR känslan av att sätta på mig ett smalplagg och känna mig smal.

HATAR att känna att jag lägger ner så mycket tid och energi på något så värdelöst som att vara missnöjd med min starka fina friska kropp.

Tycker det är jättesvårt med balansen mellan de två tillstånden. Jag har bara tagit mig till första steget nämligen insett att min smalhets inte är bra. Sen då? Vad göra nu, vad blir nästa steg? Hur ska jag bli nöjd och få balansen? Jag vill fortfarande väga 63 kg och vill göra allt för att nå det. Hur ska jag sluta tycka att det viktigaste är att vara smal?