Lägger matvågen på hyllan

Och vips så slutade jag räkna kcal. Kände imorse att nä nu orkar jag inte mer. Höll på längre än jag trodde, 16 dagar blev det. Gått ner nästan 2 kg och det är en bra kickstart.

Men så nu börjar lite riktigt jobb, nämligen fortsätta äta likadant utan att ha stöd av siffrorna. Väga och räkna ser jag som ett hjälpmedel. Men ett tidskrävande hjälpmedel. Så det är det jag inte orkar; att väga och skriva ner allt, kolla i näringstabeller och räkna. Matmängden har jag inget som helst problem med att följa.

Känner mig lite matstörd när jag väger och räknar… Det är viktigt för mig att vara ”normal” (= inte tänka på mat och vikt massa timmar varje dag) och det är det jag strävar efter. Är fast övertygad om att jag försämrar min livskvalitet genom att lägga ner tid på mat- och vikttankar. Jag får en kick av att räkna, av att ha kontroll, av att gå ner i vikt. Men tror inte att den är en hälsosam kick.

Jag är en intelligent och bra person. Varför lägger jag så mycket tid på att försöka bli smalare?

Det är ofta såna här tankar kommer upp. Jag vet att det är superviktigt för mig att vara smal. Men jag tycker inte att det är bra. Är man normalviktig så ska man vara nöjd, inse att ideal är skapade av samhället och inget som gynnar individen, och istället vill jag lägga tiden på saker som utvecklar mig som person.

Tror jag att jag kommer ligga på min dödsbädd och tänka shit vad nice att jag vägde 63 kg som ung? Skulle inte tro det. Där kommer jag nog tänka att shit vad glad jag är att jag umgicks mycket med mina vänner och gjorde saker som gör mig glad på riktigt. Jag kommer bli skitsur på mig själv för varje tillfälle jag tackat nej till middagar med vänner bara för att jag inte kommer ha full kontroll över hur mycket kcal maten innehåller.

Drar mycket mellan mina olika sidor.

ÄLSKAR känslan av att sätta på mig ett smalplagg och känna mig smal.

HATAR att känna att jag lägger ner så mycket tid och energi på något så värdelöst som att vara missnöjd med min starka fina friska kropp.

Tycker det är jättesvårt med balansen mellan de två tillstånden. Jag har bara tagit mig till första steget nämligen insett att min smalhets inte är bra. Sen då? Vad göra nu, vad blir nästa steg? Hur ska jag bli nöjd och få balansen? Jag vill fortfarande väga 63 kg och vill göra allt för att nå det. Hur ska jag sluta tycka att det viktigaste är att vara smal?

Aldrig tidsbestämda viktmål

En sak som aldrig funkat för mig är ”Nu ska jag gå ner 7 kg på 7 veckor!”. Seriöst. Aldrig funkat.

Varför?

Vet inte om min hjärna kanske sätter krokben för mig när det inte går som jag vill. Det vill säga när jag inte gått ner 3 kg efter 3 veckor, då blir jag besviken och något händer i huvudet. Väldigt lätt att trilla dit och känsloäta. Just bara för att jag är besviken. Så det är en stor fälla för mig att tidsbestämma viktmål.

Jag vet att jag vill gå ner 5 kg alltså men det får ta den tid det tar. Jättegärna snabbt, äter jag 1500-1800 kcal/dag så rasar jag ju. Men jag vet att det kommer komma 3000 kcal-dagar och perioder där jag inte orkar dieta alls utan äter mitt dagsbehov.

And so be it.

Alltid nåt

1 januari: 70,5 kg

14 januari: 68,6 kg

-1,9 kg


Det får man väl säga är mycket bra. Men som jag skrev förut så är det värt ingenting om det inte är en hållbar minskning och jag blir mycket gladare för -2 kg på en månad än -1,9 kg på två veckor.

Men jag ska erkänna att det vid första anblicken var surt att se siffrorna på vågen som innebar att jag bara gått ner 0,4 kg sen förra vägningen över en vecka sen. Ansträngt mig lika mycket eller mer jämfört med första veckan och då gick jag ner 1,5 kg på fem dagar. Men det är inget konstigt alls, brukar rasa i början för att sen sakta ner.

Känns på kroppen och kläderna att jag gått ner lite så jag hoppas att det mestadels är fett som försvunnit. Har lagt till ett till pass (så tränar totalt 3 pass eller 2,5 timme), hoppas det kommer gå bra att fortsätta med det, och ökat vikterna. Gått bra med lunchpromenader också. Blivit i alla fall 3-4 st under vardagarna (de gånger det inte blivit av måste jag skylla på möten som legat över lunchen).

Ska verkligen försöka äta bättre nu. Har lagt för mycket energi på sötsaker och därför gått hungrig för mycket. Tänkte öka på maten lite mer också och hålla runt 1700 kcal/dag. Tror inte jag skulle orka hålla på så länge om jag fortsatte med 1500-dagar. Det är inte hållbart att ofta känna att jag dietar. Bästa "dieten" är att känna att man inte gör nåt särskilt utan bara äter god mat och är mätt.

Det jag gör nu är alltså 100% DIET och bara en variant av quick fix som jag kör nu när jag har hög motivation till att gå ner. Det största jobbet är verkligen inte detta, att gå ner i vikt genom att räkna kalorier, utan det största jobbet är att hålla min vikt stabil. Jobbet kommer sen, med att inte välja att äta massor när jag haft en jobbig dag eller när jag vill belöna mig eller när något ska firas.

Framför allt, min största dumhet som jag gjort oräkneliga gånger, så ska jag sluta med detta:

”JAG SKA BARA ÄTA UPP DET HÄR SÅ HAR JAG INGET ONYTTIGT HEMMA SEN”

Det där är min största praktidioti och viktfälla. Nystarter med nyttigheter brukar föregås av att jag bara ska äta upp den sista glassen, chokladen och kakorna jag har hemma. Sen ska jag inte köpa något nytt och så har jag inget hemma som kan fresta mig. Det är så tankarna går.

Det här är vad som händer:

Jag är nyttig i max ett par veckor. Sen utan att direkt veta hur det går till eller utan att tänka efter så köper jag hem något onyttigt och äter det. Och sådär kan jag hålla på hur många gånger som helst, konstant till och med. Så det är verkligen helt onödigt att göra en sån där puckad rensning.

Kaloripsykologi

Tre dar med runt 1500 kcal/dag var vad jag orkade med. Sen åt jag massa Ballerina. Inget okänt mönster plus att jag är rejält förkyld, så en släng tröstätning låg bakom kakfesten också. Ingen hetsning eller storöverätning i alla fall. Så lite längre har jag kommit jämfört med när jag startade bloggen. 15 kakor är 15 kakor, inte 15 kakor + Åh nej nu är allt förstört, jag kan lika gärna fortsätta + ett paket glass + chips + pizza osv.

Men det är lätt det här som är baksidan med att räkna kalorier för min del. Går jättebra ett par dar. Sen får jag för mig att det visst är ok att äta massa kakor, bara jag fortsätter räkna kalorier. Sen blir det mer kakor eller kcal än jag tänkt mig plus att sötsakerna kanske triggar mig. Sen äter jag andra saker och vips är jag uppe i 2500 kcal och så är den kaloriräknarvändan avslutad.

Så till nästa gång (januari) då:

1. Ät inte massa kakor

2. Lite kakor går bra

3. Ät frukost, lunch, middag så att jag inte blir sugen på att äta massa kakor

Vill inte sluta äta sötsaker helt, blir fixerad och besatt av det jag satt upp förbud mot.Visst en sockerfri månad kör jag gärna då och då. Men då är det tidsbestämt och det kan funka. Men inte allmänt att sötsaker är förbjudna.

Som sagt viktblogg med fokus på skallen. Tänker liksom inte hoppa på mig själv, hata och ångesta. Det har jag bestämt mig för förut, om jag väl trillar dit tänker jag njuta både före, under och efter onyttigheten. Fått nog av att hata och anklaga mig själv helt i onödan. Klart jag kommer bli toksugen på kakor om jag skär ner på mitt energibehov med en fjärdedel flera dar i rad. Inget konstigt med det. Det jag behöver är en plan för hur jag ska tackla situationen nästa gång. Gärna följa planen.

Well hello

Hej bloggen! Long time no seen. Bestämt mig för att börja skriva igen 1,5 år efter sista inlägget. Kommit till insikten att jag är Viktfixerad och att det inte är någon idé att förneka eller kämpa emot det. Det är en del av mig helt enkelt, hur gärna jag än vill att det inte ska vara så, hur gärna jag än vill vara ”normal”.

Så vad har hänt sen sist. 63 kg var ju inte särskilt långvarigt. Det blev 64 kg... 65... 67... 68... 69... (mestadels runt 68 kg senaste året; surprise liksom - 68 kg verkar vara vikten som min kropp har fäst sig vid, vilket är okej på mig som är 168 cm lång men inte så att jag är nöjd)...och så toppnoteringen 70,9 kg efter semestern i somras. Huh läskigt. Över 70 liksom, vad skulle mitt 18-åriga jag säga som tyckte jag var fet vid 62 kg haha. Jag idag, 12 år senare, skulle i alla fall säga åt henne att sluta vara fånig och vara nöjd. Men 70 kg vill jag verkligen inte väga.

Annars så har det faktiskt gått bättre med maten: inga hetsätningar på länge. Inga svullarhelger. Kanske några enstaka sen 2011 men verkligen en förbättring jämfört med förut. Det jag behöver sluta med är att fortsätta äta när jag är mätt. Läste någonstans att en tjock man hade frågat sin smale kollega vad hans knep är och det var att han den smale alltid slutade äta när maten fortfarande smakade gott. Alla som hetsätit vet väl hur det funkar om man är fast i hetsätningsträsket. Man äter tills det gör ont, tills man får hjärtklappning, tills man mår illa. Ungefär sju ljusår ifrån att maten fortfarande är god.

Jag slutat skriva här för att jag ville vara normal, äta normalt och inte bry mig om mat och vikt så mycket. Lägger man energi på något, som att skriva en viktblogg, så förstärker man ju det. Lägger jag energi på att hålla koll på mat och vikt, som egentligen är ett dåligt och onormalt beteende, så kommer jag ju bara bry mig om det mer. Men nu har jag alltså förlikat mig med att jag förmodligen inte kan släppa min viktfixering även om jag gärna vill det. Det är skitviktigt för mig att väga 63-65 kg och inte 70 kg, så är det bara.

Visst jag känner mig lätt dum i huvudet för jag vet ju att vad man väger knappast är det viktigaste i livet. Vara glad, ha kärlek i sitt liv, ta en promenad i en soligt snöigt landskap så att man känner lycka, ha ett roligt jobb - listan kan göras lång, är självklart mycket viktigare. Lägger jag energi på att ha ångest över min vikt så finns det inte lika mycket energi att t.ex. söka sig bort ifrån ett jobb man inte trivs med. Eller att vara glad över gnistrande snö. Så onödigt egentligen. Så det vet jag.

Låta maten styra livet är inte hälsosamt någonstans.

Men ändå...vill ha 63:an!!

Räknade kcal idag och det var nästan en berusande skön känsla att skriva ner maten, kcal i den och räkna ihop det. Gillar att ha kontrollen och att ha koll. Vet att räkna kcal är den effektivaste metoden för mig. Och nu vill jag verkligen ha bort 70 kg. Misstänker att jag väger det nu trots att jag inte vägt mig idag (vägde 69,6 kg för fem dagar sen).

Ätit 1590 kcal idag.

Väck med ångest

1 januari: 68,1 kg

22 maj: 63,6 kg

-4,5 kg

Trots kalas med mera med massa ätning och mindre träning så är 63:an kvar :) Blir mer och mer inne på att ju mindre jag tänker på vikt&mat desto lättare går det att hålla vikten. Ingen hetsning på länge nu.

Söndag idag! Min svåraste dag att hålla hetsfri i vanliga fall. Men jag tänker inte hetsa idag! Kör sockerfritt också, brukar vara lättare att hålla sig borta från hetsning då också. Men mest är det skallen och attityden det hänger på.

En annan viktig grej som jag insett: om jag misslyckas så ska jag inte ångesta, ska inte trycka ner mig själv. Varför ska man göra det liksom, vad är det bra för? Motiverande så man lättare håller sig på banan nästa gång? Vet inte hur det är med er, men för mig har det inte funkat i alla fall. Om jag trillar dit så tänker jag tänka "vad gott det var med glass!". Har ju inte funkat förut att ha ångest, så varför inte testa att vara glad och uppskatta det goda. Visst kanske inte så smart att äta godsaker om man vill gå ner i vikt. Men ätet är ätet, och frågan är varför välja ångest istället för en neutral attityd. Som normala icke-ätstörda människor.

Okej nu ska jag sluta föreläsa för mig själv och prova lite sommarkläder :)

Lite klarhet på kvällskvisten

Börjar klarna mer och mer för mig det här med livet och maten och grejer. Aktivt liv, neutral inställning till mat. Missnöjd med livet, dåligt förhållande till mat. Det luriga för mig har väl varit att jag varit missnöjd med att mitt liv kretsat kring mat och då tröstat mig med mer mat. Faktiskt. Låter ju hur praktpuckat som helst så här svart på vitt, men jag tror faktiskt att det kan ha varit så.

Inte för att det automatiskt har löst sig de gånger jag ledsnat på att vara matfixerad och släppt taget om matkontrollen. Då har det varit som att släpa lös en svältande på ett buffébord. Inte nån måttlighet direkt. Så jag vet inte... Släppa kontrollen lite i taget kanske? Börja med att förstå att matfixering inte leder till målet. Det är ju ett typ av missbruk och första steget är ju att erkänna att det är ett problem. Så det är nog ett bra första steg.

Det går bra nu i alla fall. Äter normalt och känner mig nöjd. Haha vilken kass viktblogg. Men jag har ju uppenbarligen tankar kring det här fortfarande. Skönt att få lufta dem nånstans. Som de flesta anonyma viktbloggare så är det ingen i min omgivning som anar nånting, jag är en helt vanlig på ytan bekymmersfri tjej. Undrar hur många av alla tjejer som Viktfixerad egentligen. Tyvärr rätt många skulle jag tro.

Vägning och lite filosofi

1 januari: 68,1 kg

21 april: 63,7 kg

-4,4 kg

Nöjd. Håller vikten. Åt normalt med middag igår så det är ingen svältvikt. Jag gör inget särskilt förutom att jag inte tänker så mycket på mat. Det är bra, det är så jag vill ha det.

Har märkt det i andra perioder i livet också, att det är när jag är upptagen med övriga livet som vikten är som bäst – låg och stabil. Det är därför jag fattat att det inte är bra att vara kaloribesatt som jag ändå är periodvis; i bästa fall går jag ner i vikt, men inte alltid, dessutom tänker jag på mat och vikt nästan hela tiden och det anser jag inte vara ett värdigt och bra liv. Tacka nej till middag med kompisar bara för att jag inte kan väga upp maten... Inte ovanligt alls när jag räknat kalorier. Ibland inte ens medvetet utan märker bara att jag ”inte har lust” att ses, har kanske inte ens tänkt på att det berott på att jag undermedvetet prioriterat full matkontroll.

När man är en sån bantningsexpert och kan i teorin allt om nyttighet men ändå inte lyckas gå ner i vikt, då sitter det ju i skallen. Ju mer energi jag lägger på nåt desto mer betyder det för mig, desto mer känsloladdat blir det. Alltså handlar det inte om maten och hitta nya gå-ner-i-vikt-metoder, utan det sitter i skallen. Och skallen blir ju besatt om jag jämt tänker på mat. En ond spiral: vill gå ner i vikt, känsloladdar mat, ballar ur och hetsar, vill desperat gå ner i vikt, känsloladdar mat ännu mer…

Därför tror jag att bästa ”metoden” för att få och hålla en vikt jag är nöjd med är att inte tänka på mat, kalorier och gå ner i vikt utan att bara leva.

Åh det här kändes insiktsfullt, tror jag fixar en ny kategori för såna här smartheter, kan vara bra när jag känner för att räkna kalorier igen.