tisdag 22 januari 2013

Hur familjens påpekanden om ens kropp påverkar

Hamnade på ett blogginlägg igår som handlade om smalkommentarer från familj och vänner. Kände igen mig så väl i att det fokuseras alldeles för mycket på utseende i min familj. Nästan alltid när jag kommit hem för att hälsa på så har det varit ”oj vad smal och fin du är” och gillande blickar eller tystnad när jag vägt mer.

Minns att mamma gick på pulverdieter i perioder, men inte så mycket att hon kommenterade om sin vikt eller att hon måste gå ner. Men det jag minns som jag tror påverkat mig är kommentarer om att jag börjat gå upp i vikt och att kläderna sitter tajtare när jag gick från 55-57 kg till 62-63 kg (ca 168 cm var jag nog redan då) när jag var runt 16-17 år.

Speciellt en gång när jag hade ett par tajta byxor och ett tajt linne så lyfte mamma (på skoj tänkte väl hon) på linnet och skrattade lite åt valken vid byxkanten. Minns fortfarande den där brännande skamkänslan, även om hon så klart inte menade något illa utan säkert inte fattade hur mycket viktångest och kroppsmedvetenhet jag hade då.

En annan sak jag minns är en kommentar från min bästa vän då i början av gymnasiet. Det var en tjej i klassen som plötsligt hade blivit jättesmal och sjuksyster på skolan hade sagt att hon inte får vara med på gympan för att hon var så smal (??! nu när jag tänker på det; att ta bort fysisk aktivitet som man blir glad av och dessutom särskilja henne från gruppen och få henne att känna sig utanför lär inte ha hjälpt mot ätstörningen). Hur som helst, min bästis och jag pratade förstås om detta och hur smal hon var. Jag frågade hur min bästis skulle beskriva mig om vi tyckte att den här tjejen var jättesmal. Jag vägde 57-59 kg då.

”Lite mullig kanske”, sa hon. Frös till is av hennes kommentar. Mullig?! Jag hade ”normal” i huvudet. Ville självklart vara SMAL men nu var jag ju bara normal, enligt mitt kritiska tonårsjag. Så det påverkade mig mycket att höra att jag tydligen var mullig.

Det var lite jobbigt att skriva det här inlägget. Inte så roliga minnen. 

Jag ska göra mitt allra bästa för att aldrig kommentera mina framtida barns utseenden på det sättet. Och att inte banta och vara matfixerad själv. Vet att min bakgrund format mig så jag tar automatiskt in vartenda pluskilo och minuskilo i min omgivning. Men jag ska verkligen bita mig i tungan om jag märker att en kommentar vill komma ut.

Självklart är ”vad smal och fin du är” som man säger för att göra en tonåring glad skitdåligt. Det är dels samma sak som att säga ”om du går upp i vikt är du inte lika fin”, dels talar man om att utseendet är viktigt och det ska du fokusera på. Jag hoppas att dagens föräldrar är smartare. Barn är så formbara. Vi måste lära dem att utseendet inte är det viktigaste av allt och att de är jättebra hur de än ser ut.

Värsta barnboken ever (ja den finns tyvärr på riktigt)

6 kommentarer:

  1. Sånt där tänker jag också ofta på.. hur viktigt det är bland barn att man beter sig på ett vettigt sätt. Din mamma menade såklart inget illa men när man tittar på det såhär så känner man ju bara att "va?! varför?!".. tänker på min kusin också som är 9 år nu och hela sitt liv har han fått höra att han ska äta mindre för att han är så himla tjock.. :S så SKEVT..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja gud stackars lilla killen, det där är express high way till ätstörning. Båda mina bröder har samma issues som jag gissar jag (de pendlar mycket i vikt och pratar ofta om vad som är nyttigt och inte) så man är inte immun bara man är kille.

      Radera
  2. Svar
    1. Tack, har knappt tänkt i de här banorna förrän nu men inser att det påverkat mig mycket.

      Radera
  3. Mycket kloka tankar och bra skrivet :) Men boken! Den verkar helt gräslig - har du läst den?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :) Tack och lov finns den inte i Sverige, eller den är inte översatt i alla fall. Inte läst den, bara läst om den.

      Radera