Och vips så slutade jag räkna kcal. Kände imorse att nä nu orkar jag inte mer. Höll på längre än jag trodde, 16 dagar blev det. Gått ner nästan 2 kg och det är en bra kickstart.
Men så nu börjar lite riktigt jobb, nämligen fortsätta äta likadant utan att ha stöd av siffrorna. Väga och räkna ser jag som ett hjälpmedel. Men ett tidskrävande hjälpmedel. Så det är det jag inte orkar; att väga och skriva ner allt, kolla i näringstabeller och räkna. Matmängden har jag inget som helst problem med att följa.
Känner mig lite matstörd när jag väger och räknar… Det är viktigt för mig att vara ”normal” (= inte tänka på mat och vikt massa timmar varje dag) och det är det jag strävar efter. Är fast övertygad om att jag försämrar min livskvalitet genom att lägga ner tid på mat- och vikttankar. Jag får en kick av att räkna, av att ha kontroll, av att gå ner i vikt. Men tror inte att den är en hälsosam kick.
Jag är en intelligent och bra person. Varför lägger jag så mycket tid på att försöka bli smalare?
Det är ofta såna här tankar kommer upp. Jag vet att det är superviktigt för mig att vara smal. Men jag tycker inte att det är bra. Är man normalviktig så ska man vara nöjd, inse att ideal är skapade av samhället och inget som gynnar individen, och istället vill jag lägga tiden på saker som utvecklar mig som person.
Tror jag att jag kommer ligga på min dödsbädd och tänka shit vad nice att jag vägde 63 kg som ung? Skulle inte tro det. Där kommer jag nog tänka att shit vad glad jag är att jag umgicks mycket med mina vänner och gjorde saker som gör mig glad på riktigt. Jag kommer bli skitsur på mig själv för varje tillfälle jag tackat nej till middagar med vänner bara för att jag inte kommer ha full kontroll över hur mycket kcal maten innehåller.
Drar mycket mellan mina olika sidor.
ÄLSKAR känslan av att sätta på mig ett smalplagg och känna mig smal.
HATAR att känna att jag lägger ner så mycket tid och energi på något så värdelöst som att vara missnöjd med min starka fina friska kropp.
Tycker det är jättesvårt med balansen mellan de två tillstånden. Jag har bara tagit mig till första steget nämligen insett att min smalhets inte är bra. Sen då? Vad göra nu, vad blir nästa steg? Hur ska jag bli nöjd och få balansen? Jag vill fortfarande väga 63 kg och vill göra allt för att nå det. Hur ska jag sluta tycka att det viktigaste är att vara smal?
Hur lång är du? Jag skulle också vilja väga 63, så att jag kan gå upp till 65 utan att må dåligt för att sedan skärpa mig lite innan det går för långt. Leva gott. Men jag är 165.
SvaraRaderaHuvudsaken är ju som du säger att man ska må bra!
168 cm. Precis så resonerar jag med, 63 kg vore bra så man har lite säkerhetsmarginal =)
RaderaSamhällets hälsohets påverkar oss alla, tyvärr. Där har bilden på något skevt vis blivit smal = hälsosam, vilket är helt fel. Man kan tänka hälsa, men den ska vara psykisk och fysisk, inte vägas i kilogram. Försök ha hälsan som mål, att välja att äta bra saker och träna och se var du hamnar.
SvaraRaderaSläpp lite fokus, le och var glad, försök att tänka sunt, hitta balans och rör på dig så går resten av sig självt! Trevlig helg!
SvaraRaderaJag strävar också efter att "allt ska komma av sig själv" att bra val kommer utan att jag behöver lägga min själ och all fokus på det.
SvaraRaderaJag har en stor övervkt och längtar tillmåttlighet och hälsa blir ett självklart val.
Jag tog mig en extra funderare av att läsa ditt inlägg och tycker du har sunda funderingar :)
Trevig helg!
TACK för era snälla och smarta kommentarer =)
SvaraRadera