Spegelblind

Jag ser EXAKT likadan ut idag (65 kg) som för några år sen (73 kg). Rent logiskt vet jag att jag borde se smalare och mer välformad ut, men nej.

Långvarig viktfixering och kroppsfokusering har väl gjort att hjärnan påverkas av massa känslomässiga grejer som på nåt sätt överröstar det som ögonen visar. Med mer neutrala kroppsdelar (allt som inte är mage, rumpa, lår) funkar hjärnan bättre. Armarna ser normala ut och axlar och rygg kan jag vara nöjd med.

Råkar jag gå förbi ett skyltfönster eller nåt annat som ger en oväntad spegling kan jag tycka att jag ser smalare ut men sjukt nog försvinner den bilden om jag stannar upp och kollar ordentligt, då blir jag tjock igen. Mycket skumt.

Analyserar överätning…

Jaha vad var det som hände egentligen…

Ja nummer ett som jag kan konstatera är att jag försöker lösa problem med mat. Ledsen, glad, bekrymrad. Mat, mat, mat. Blir nästan förolämpad av mig själv som inte fattar att problem inte blir lösta av tröstätning. Men det är väl så här när man har dessa belöningsbanor i hjärnan..vid det här laget är de säkert breda motorväg kantade med neonskyltar med tanke på hur ofta jag öppnat kylen när jag haft nåt typ av problem…

1. Stort gräl med pojkvän.
2. Jobbig period på jobbet.
3. Frustration över viktfixering.

Ska försöka vara smartare nästa gång så jag slipper få matångest och magstrul, utöver att de andra problemen som ju fortfarande är kvar.



1. Krama pojkvän.
2. Rid ut stormen på jobbet.
3. Försök fokusera på andra delar av mitt liv än vikten.

Lättare sagt än gjort så klart. Men första steget är ju som bekant medvetenhet.

Vore ju bra om jag kunde sluta vara skitduktig på att analysera och GÖRA rätt också...

Ätarhelg. Snyggt. Verkligen. Sick...

Idag har jag mått riktigt kasst måste erkännas. Pga ätarhelg. Vad är grejen liksom, drabbas jag av massiv minnesförlust varannan vecka lagom till helgen eller?! Vet att jag mår pissigt på måndagen efter en onyttig helg (pizza, hambugare, nötter, diverse mat, allt i för stora mängder…) men ändå så blir det garanterat en ätarhelg igen. Sjukt.

Den här gången mådde jag dåligt fysiskt också, blev rejält dålig i magen. Vill jag ha det där irriterad-tarm-syndromet eller? Min mage kommer ju bli totalpaj av att äta 1500 kcal ena dan och 4000 kcal nästa dag. Hatar när jag överäter…

Har så himla svårt att hålla mig måttlig, har så svårt för att låta en pizza vara en pizza; en pizza blir en pizza plus en hamburgartallrik plus massa nötter plus grädde med hallon plus överdos av lchf-bakverk plus ostmackor plus smakprov av allt som finns i kylen. Suck alltså!

Så jävla surt om jag gått upp ett kilo över helgen, nu när jag var nere på 65:an…

Och det är fan fusk att göra en hel sats chokladbollar, fast med sötningsmedel istället för socker, och klämma i sig allihopa. Ok att det är sockerfritt men det är fan fusk ändå…

Viktfixering suger

Alltså nu när jag läst förra inlägget om vikten så känner jag bara en stark känsla av ”SO WHAT?!”. Är det inte viktigare att bry mig mer om min karriär, min personliga mentala utveckling eller nåt annat mer viktigt än vikt? Ibland blir jag bara så arg på mig själv. En intelligent driven tjej som lägger ner så mycket tid och kraft så att vara viktfixerad istället för att lägga energin på nåt bättre.

Tänk om jag missat massa bra saker som skulle hänt i mitt liv för att jag inte känt mig glad på grund av att vågen visat lite för mycket den morgonen? För så kan jag lätt fungera, alltså tycka att jag är dålig för att jag vägt för mycket. Tycker man att man är dålig så tar man inte för sig lika bra i livet. Är det verkligen smart att vara normalviktig och tänka att en viss idealvikt är grundkravet för livet jag vill ha? Kan förstå att man tänker så när man är överviktig, att livet delvis ligger på is tills man gått ner i vikt, att prioriteringen i livet är att gå ner i vikt.

Men om man redan är normalviktig? Är det så smart att låta livet styras så mycket av utseendet? Jag vet att det handlar om hur man känner sig; man känner sig fin när man känner sig smal. Men om man nu inte är tjock utan normalviktig, varför kan man inte känna sig smal? Det är relativt det här med. När jag vägde 73 kg så var 68 kg min smalvikt. Nu är det en tjockvikt. Den som vägt 120 kg känner sig smal och fin vid 80 kg.

Jag har såna här perioder ibland, när jag tycker att viktfixering är skit. Har nog en sån period nu för jag känner inte nånting inför 65:an, det är bara en siffra. Men ändå… Det kändes faktiskt jättebra igår när tröjan satt bra. Och det är därför jag är viktfixerad, för den där känslan. Men det är inte bara yippie över minus på vågen. Det kan handla lika mycket om att bli nöjd och glad över nåt som inte är idealvikten. Det vill jag också jobba på.

Bra i alla fall att jag inte ätit godis etc på 14 dagar. Viktfixering är diffust, men skippa socker känns ändå som en vettig grej.

Efter 14 sockerfria dietdagar: -2,5 kg

1 januari: 68,1 kg

14 januari: 65,6 kg

-2,5 kg

Värsta viktraset ju. Imorse kände jag för att sätta på mig en tröja jag inte haft på länge och den satt bra. Brukar vara så när jag börjar gå ner lite, då känner jag plötsligt för att ha på mig andra kläder än annars. Det känns bra! En av mina största anledningar till att vilja gå ner att känna mig bekväm i fler av mina plagg.

Min maxvikt dvs det mesta jag vägt i mitt liv är 73 kg. Nu är ju allt relativt men 168 cm lång och den som alltid varit smal och sportig, enligt både mig själv och andra, så var 73 kg en katastrof. Insåg inte riktigt hur jag såg ut tills jag åkte på en resa och såg mig på foton efteråt, fick totalpanik och rasade ner till 65 kg på en sex veckor ungefär. Sen efter det har vikten åkt upp och ned mellan 61 och 70 kg. Så nu är jag alltså mittemellan.

Flyter på bra

Det går bra. Inget fuskande och inga direkta problem. Inget kaloriräknande (freedom! shit vad skönt det är att bara äta utan att väga och skriva ner), men har inte ätit så mycket mer för det alltså utan igår och idag var bra minusdagar. Min metod är ju inte kaloriräknande hela vägen utan:

-lunchpromenader på 35-40 min helst varje vardag
-ett ägg, ost för ca 50 kcal och kaffe med mjölk till frukost respektive lunch på vardagar
-rejäl måltid på eftermiddagen om jag ska träna, annars bara ägg+ost+kaffe med mjölk
-sockerfritt i 30 dagar (idag är det dag 13)

That's it. Sen slänger jag in lite kaloriräknande när jag känner för det. Men grejen med min plan eller metod är att jag vet att jag kan hålla den. Blir pigg av promenaderna och saknar dem när jag inte går ut. Gillar ägg och ost, ser fram emot mitt käk. Jo träning (3-4 pass/vecka) ingår tack och lov naturligt i min vardag också. Försöker att inte se träning som kaloriförbränning, blir mycket tråkigare då.

Åt entrecote med bea idag, helt absurt gott, älskar kött med fet sås. Jag är lätt skapt för lchf. Bortsett från tårtälskargenen som jag också har då. Och mat blir sjukt mycket godare om man är hungrig mellan varven. Mmm biff...

Kalorifusk

Igår var jag så sugen på att fuska… Låg vaken och kunde inte somna, hungrig i magen. Klockan närmade sig tolv.

”Hm, rent tekniskt är det nästa dag om en kvart så då skulle jag kunna äta den där smörgåstårtan jag tänkte äta imorgon och räkna över de kcal till imorgon.”

Har kört det fusket förut alltså nallat på morgondagens mat. Men då har jag fått gå hungrig nästa dag.

Inte bra att fuska. Så ingen nattamat.

Tur det, blev 1733 kcal idag (mitt dagsbehov är 2200-2300 kcal), och jag är hungrig och fusksugen idag med.