Viktfixering suger

Alltså nu när jag läst förra inlägget om vikten så känner jag bara en stark känsla av ”SO WHAT?!”. Är det inte viktigare att bry mig mer om min karriär, min personliga mentala utveckling eller nåt annat mer viktigt än vikt? Ibland blir jag bara så arg på mig själv. En intelligent driven tjej som lägger ner så mycket tid och kraft så att vara viktfixerad istället för att lägga energin på nåt bättre.

Tänk om jag missat massa bra saker som skulle hänt i mitt liv för att jag inte känt mig glad på grund av att vågen visat lite för mycket den morgonen? För så kan jag lätt fungera, alltså tycka att jag är dålig för att jag vägt för mycket. Tycker man att man är dålig så tar man inte för sig lika bra i livet. Är det verkligen smart att vara normalviktig och tänka att en viss idealvikt är grundkravet för livet jag vill ha? Kan förstå att man tänker så när man är överviktig, att livet delvis ligger på is tills man gått ner i vikt, att prioriteringen i livet är att gå ner i vikt.

Men om man redan är normalviktig? Är det så smart att låta livet styras så mycket av utseendet? Jag vet att det handlar om hur man känner sig; man känner sig fin när man känner sig smal. Men om man nu inte är tjock utan normalviktig, varför kan man inte känna sig smal? Det är relativt det här med. När jag vägde 73 kg så var 68 kg min smalvikt. Nu är det en tjockvikt. Den som vägt 120 kg känner sig smal och fin vid 80 kg.

Jag har såna här perioder ibland, när jag tycker att viktfixering är skit. Har nog en sån period nu för jag känner inte nånting inför 65:an, det är bara en siffra. Men ändå… Det kändes faktiskt jättebra igår när tröjan satt bra. Och det är därför jag är viktfixerad, för den där känslan. Men det är inte bara yippie över minus på vågen. Det kan handla lika mycket om att bli nöjd och glad över nåt som inte är idealvikten. Det vill jag också jobba på.

Bra i alla fall att jag inte ätit godis etc på 14 dagar. Viktfixering är diffust, men skippa socker känns ändå som en vettig grej.