Det har gått bra. 1550 kcal idag. Dessutom hård träning och aktiv dag. Har inte överätit och är glad för det, men känner mig så deppig över en massa tankar. Känner mig så dum ibland.
Jag jobbar skithårt för att vara/bli smal. Lägger massa fokus på det. Lever nog mer för att äta än äter för att leva än jag vill erkänna. Gjort det sen jag var tonåring. Tack och lov inte konstant under dessa år för ibland har riktiga livet känts viktigare. Men sammanlagt skapligt många år.
Vad om all denna energi lagts på nåt annat? Och alla andra tjejer som är som jag? Kanske därför vi inte är vd:ar eller egna företagare lika mycket som killar, för att vi lägger så mycket energi på att tygla kroppen istället för att utveckla skallen. Inte för att karriär är en lyckomarkör, eller att utseendefixeringen leder till sämre jämställdhet, men det finns säkert paralleller.
Tänk om man hade fått vara en glad lycklig person utan att behöva uppfylla grundkriteriet smal. Wow. Kan inte ens föreställa mig det.
Men ska vara glad över min lilla seger, att jag inte överätit. Tror ärligt talat jag är mest glad för att ha lyckats besegra ätstörningen för denna gång och inte för att jag kommit en bit närmare smalhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar