Lite mindre fixering, good for me yay

Känns som det börjar bli lite bättre med vikttankarna, de har inte varit lika framträdande senaste veckan (därav stiltjen på bloggen haha). Det är ett bra tecken för när jag bryr mig om annat i livet så blir jag automatiskt mindre viktfixerad. Och att vara viktfixerad är typ på plats nr 1156 på Ger-äkta-glädje-i-livet-listan så det är ju bra att jag fokuserat på annat för omväxlings skull.

Inte bra för bloggen men bra för mig alltså.

Har inte räknat kcal och vägt mig på ett tag. Träningen går bra, har lyckats köra ett extra pass i veckan (så totalt tre pass per vecka nu) sen januari. Promenaderna har stannat av senaste veckorna; vet att det inte finns dåligt väder bara dåliga kläder, men känner bara SUUUCK över att gå ut i grå slasksnö med tillhörande blötsnöfall dessa dagar.

Älskar de här sopporna, de är goda och så kan man stoppa i lite vad som helst för att göra dem mer mättande. I tomatsoppan brukar jag stoppa i bönor och toppa med keso. Keso är oväntat gott i soppor.

Fick en kommentar som fick mig att funderaöver matlagning.

Det är totalt uteslutet för mig att laga mat som tar längre tid än 10 minuter när jag kommer hem på kvällen. Äter nästan alltid något jag lagat i förväg (en-två gånger i veckan går det jättebra att laga storkok av nån röra, lasagne, gryta eller dylikt och äta av den eller frysa in) eller något färdigt som jag pimpat till. 

Men no way att jag ställer mig och lagar mat när jag trillar in dödshungrig efter jobbet eller träningen. Lika mycket no way på att laga klassisk barnmat typ makaroner med köttbullar/falukorv/fiskpinnar, det är inte mat som jag kan leva på :P Sen om man har ungar så får man väl laga det för deras skull om de prompt ska ha sånt skräp. Men för min egen del gillar jag inte barnmat.

Utseendeskomplimanger

Åt ca 1500 kcal både i måndags och tisdags. Känner att jag måste kompensera för helgen.

En sak som är jätteviktig för mig är att inte föra över min mat&viktfixering på omgivningen och i framtiden på mina eventuella barn. Försöker tänka på det redan nu att inte ge utseendeskomplimanger. T ex sa jag gärna till mina vänner förut hur snygga de var och bekräftade dem om hur duktiga de varit om de lyckats gå ner. Men inte nu. Det är faktiskt skönt för mig med, det känns som rätt sak att göra.

Blir faktiskt lite provocerad av människor som inte fattar kopplingen utseendeskomplimang och mental påverkan. Det är väl SJÄLVKLART att för varje positivt utrop om smal och fin man hör, så förstärks de egna tankarna om att det är viktigt att se bra ut. Och det tycker jag inte är snällt mot vare sig barn i omgivningen som råkar höra, eller mot mina vänner som återigen får inpräntat att det inte är helt ok att gå ifrån snyggmallen. Så sorry men de som tycker att det är taskigt att inte säga ”snälla” smalkomplimanger för att göra folk glada, de har helt enkelt inte fattat den djupare negativa betydelsen.

Min blogg är världens dubbelmoral egentligen. Jag är på ett sätt redan förstörd för jag har utsatts för drygt 20 års indoktrinering i att det är viktigt att vara smal och snygg. Förhoppningsvis är jag work in progress.

Sen är det en sak om man är rejält överviktig, klart man vill ner i vikt då och inget konstigt med det.

Jag tänker främst på alla som är smala redan eller relativt normala som är livrädda för att gå upp i vikt och lägger energi på att ha ångest över sina +3 kg eller +5 kg, eller som har sin nöjdvikt men som tänker på mat hela tiden. Så som jag är. Jag tycker ju att jag har +5 kg fast mitt BMI är helt normalt speciellt med tanke på att jag är rätt muskulös.

Å andra sidan är det bra att vara medveten om detta när man är överviktig också. För sen om man gått ner i vikt får man ju ta den här fajten då.

Eller så skiter man i all filosofi och är helt enkelt glad för att man lyckats gå ner och ser till att hålla sig smal och accepterar att man är olycklig när man inte är så smal som man vill vara. Inte alla orkar fördjupa sig i den sjuka smalhysterin samhället har och hur det påverkar många negativt, helt förståeligt det med.

Sugen på allt med citron idag

Måste ha kvar medvetenheten varje dag

När jag väl bestämt mig för att jag inte ska äta sånt jag inte planerat så går det bra. Det är när något händer som jag inte förberett mig på mentalt som jag lätt trillar dit. Det händer inte så ofta att jag blir toksugen på något förbjudet. Inte på sistone i alla fall. Kanske för att inget är förbjudet när jag räknar kalorier. Men jag behöver liksom tänka att nu ska jag sköta mig, varje dag. Annars "glömmer" jag det och faller för frestelser när jag blir stressad. Eller är glad och vill fira, åstadkommit något och vill belöna mig eller är deppig och vill ha tröst.

Sataysås-tonfisk med pasta, broccoli, ost, tomat och keso

en burk Ica Gott Liv tonfisk med sataysås - 270

50 gram kokt pasta - 70

två skivor gräddost - 90

en halv broccoli - 40

tomat - 40

keso - 50

Totalt: 560 kcal

Stress är min värsta dietfiende

Shit vilken dålig matdag jag hade igår. Hade en ovanligt stressig helg och igår kväll när pärsen var över så kunde jag inte sluta äta… Åt tre gånger efter kl 17 bland annat massa tårta. Gjorde det värsta jag kan göra nämligen äta när jag redan är mätt och äta tills jag mår illa.

Direkt efteråt kom så klart ångesttankarna om att jag förstör det jag kämpat för och att jag är så dum i huvudet som gör såhär.

Men en stund senare och nu när jag hunnit fundera lite är jag snällare mot mig själv. Förstår att det hände för att jag var stressad. Är en typisk känsloätare, speciellt belöningsätning brukar ofta hända. Behöver vara förberedd på det nästa gång jag har stress framför mig. Det är mycket lättare om jag tänker efter före att nu kommer jag ha det stressigt men inget blir bättre av att jag äter massor.

Ser att andra också kan fungera på det här sättet; en kollega som försöker äta nyttigt och tackat nej till fika hela veckan, åt massor med kakor efter ett långt möte där hon höll en presentation. Så det är inget unikt direkt. (Nu skäms jag lite över att jag håller koll på mina kollegors kakkonsumtion.)

Är väldigt sugen på att vara jättenyttig nu. Inte alls sugen på något onyttigt. Inte för att det lär hålla i sig så länge (därför är det så dumt att äta massa sötsaker för att typ chocka kroppen i syfte att inte vilja ha sötsaker på lång tid därefter, haha I wish att det funkade så), men kan väl försöka hålla mig nyttig så länge det varar i alla fall.

Har en del matutmaningar den här veckan. Imorgon är det jobbresa och på fredag är vi bortbjudna på middag. Alltid svårare med maten när man själv inte kan ha 100% kontroll över vad man ska äta. Å andra sidan är det såhär ett normalt liv ser ut och fan heller att jag kommer tacka nej till aktiviteter bara för att jag inte kommer kunna ha kontroll över maten. Får göra mitt bästa att äta bra ändå.

Hela helgen har visserligen varit slapp med maten, räknade inte kcal fre-sön. Eller jag började räkna på lör men sen började det spåra ur på kvällen.

Så typiskt mig också, att när jag gått ner lite så ballar jag ur totalt. Ska vara glad om jag efter tio nyttiga dagar till är tillbaka på ruta 1, där jag var före den här helgen. Tur att det inte är så betungande att äta som jag gör, känns som bra mat och går inte hungrig bara jag lägger mina 1500-1700 kcal på bra mat och inte sötsaker.

-0,7 kg på 10 dar! Glad!

1 januari: 70,5 kg

24 januari: 67,9 kg

-2,6 kg

Yay! Äntligen 7:an! Som i 67 alltså. Det var länge sen jag vägde mig, tio dagar sen sist. Hade inte tänkt väga mig idag heller men fick ett ryck och hoppade upp på vågen. Väldigt nöjd, hade inte väntat mig att få se sjuan redan. Å andra sidan har jag räknat kalorier duktigt och skött mig. Brukar kunna känna när jag går ner men inte den här gången.

Måste säga att det är RIKTIGT skönt att väga 67-nånting istället för 70-nånting. Glad att jag väntade tio dagar med att väga mig. Nu känner jag mig nöjd trots att jag bara gått ner 7 hekto på den här tiden. Om jag tänker 3-4 hekto på fem dagar så hade det inte känts lika bra av nån anledning. Och måste säga att det verkligen inte går lika snabbt att gå ner nu när jag fyllt 30 jämfört med när jag var 25 haha.

Känns så rätt nu och kände mig så fel vid 70 kg. Sitter självklart bara i huvudet. Blir bara så förvånad över att det sitter så starkt. Hela mitt allmäntillstånd påverkas av vikten. Minns det från när jag var yngre också, att när det hände något bra och jag var glad så tänkte jag att tänkt vad ännu gladare jag skulle vara om jag dessutom var smal.

På sätt och vis är det silverplats att bli glad för att jag går ner. Vinna på riktigt hade varit att bli vara fullt lycklig trots att jag inte väger så lite som jag vill.

Den var så jag började skriva i bloggen igen efter 1,5 års uppehåll; accepterade den här sidan av mig själv som blir glad över att gå ner i vikt och som tycker att det är något av det viktigaste som finns. För jag mår ju inte heller bra av att trycka undan och ignorera den sidan av mig, låtsas som den inte finns. Behöver prata ut om mina mat- och kroppstankar.

Vet att det här säkert är megaflum för många och att jag inte direkt är den mest peppande viktbloggen som liksom inte blir maximalt glad över att jag går ner. Eller jag blir ju skitglad, men sen efter det så kommer ju de andra tankarna på att det jag gör egentligen är dumt. Borde jobba på att vara nöjd med mig själv istället för att jobba på att gå ner.

Det här med att jag inte vägt mig på tio dagar är lite av ett test det med. Känner mig vilsen och lite identitetslös när jag inte vet vad jag väger.

Okej men sammanfattningsvis: jag är jätteglad att jag inte väger 70 kg längre, men jag är medveten om att vikten inte borde definiera min lycka så mycket som den gör.

Kalorigalningen

Igår blev det 1820 kcal och jag blev så sur över att jag inte hade några kcal över ens till att äta en god blodapelsin som jag längtat efter. Det är såna här gånger man inser att man är så fånig som räknar kcal och prompt ska hålla en viss nivå, när man inte ens ”får” äta en nyttig apelsin. Men alla som räknar kcal vet hur det är, har man uppnått sina tillåtna kcal så har man.

Här hade jag dessutom dragit över lite efter som jag vill hålla 1700-nånting. Åt en extra måltid på jobbet eftersom jag skulle träna, och träningen brände lätt bort den lilla måltiden, så det kändes som jag inte hade ätit så mycket. Trodde jag hade ätit för runt 1600 men så blev det 1820 när jag räknade ihop det. Surt!

Känner mig verkligen som Dr. Jekyll och Mr. Hyde ibland. Den galna kaloriräknaren och den normalt matvettiga i samma person.

Den här bloggen är till för att skriva av mig om mina "dumheter" och det som jag gör som jag vet inte är bra för mig, men som jag inte kan låta bli att göra ändå. Räkna kalorier, tycka att jag behöver bli smalare, tänka på mat i tid och otid... Allt det där är dumt och motverkar det jag egentligen vill uppnå, det vill säga helt fri från värderande mat- och vikttankar. Så mitt mål i slutänden är att inte behöva skriva längre. Samtidigt gillar jag att skriva och jag tycker det är intressant att analysera samhället och leka amatörpsykolog på mig själv. Så det är lite dubbelt där med.

Idag blev det i alla fall blodapelsin och den var jättegod!

Hur familjens påpekanden om ens kropp påverkar

Hamnade på ett blogginlägg igår som handlade om smalkommentarer från familj och vänner. Kände igen mig så väl i att det fokuseras alldeles för mycket på utseende i min familj. Nästan alltid när jag kommit hem för att hälsa på så har det varit ”oj vad smal och fin du är” och gillande blickar eller tystnad när jag vägt mer.

Minns att mamma gick på pulverdieter i perioder, men inte så mycket att hon kommenterade om sin vikt eller att hon måste gå ner. Men det jag minns som jag tror påverkat mig är kommentarer om att jag börjat gå upp i vikt och att kläderna sitter tajtare när jag gick från 55-57 kg till 62-63 kg (ca 168 cm var jag nog redan då) när jag var runt 16-17 år.

Speciellt en gång när jag hade ett par tajta byxor och ett tajt linne så lyfte mamma (på skoj tänkte väl hon) på linnet och skrattade lite åt valken vid byxkanten. Minns fortfarande den där brännande skamkänslan, även om hon så klart inte menade något illa utan säkert inte fattade hur mycket viktångest och kroppsmedvetenhet jag hade då.

En annan sak jag minns är en kommentar från min bästa vän då i början av gymnasiet. Det var en tjej i klassen som plötsligt hade blivit jättesmal och sjuksyster på skolan hade sagt att hon inte får vara med på gympan för att hon var så smal (??! nu när jag tänker på det; att ta bort fysisk aktivitet som man blir glad av och dessutom särskilja henne från gruppen och få henne att känna sig utanför lär inte ha hjälpt mot ätstörningen). Hur som helst, min bästis och jag pratade förstås om detta och hur smal hon var. Jag frågade hur min bästis skulle beskriva mig om vi tyckte att den här tjejen var jättesmal. Jag vägde 57-59 kg då.

”Lite mullig kanske”, sa hon. Frös till is av hennes kommentar. Mullig?! Jag hade ”normal” i huvudet. Ville självklart vara SMAL men nu var jag ju bara normal, enligt mitt kritiska tonårsjag. Så det påverkade mig mycket att höra att jag tydligen var mullig.

Det var lite jobbigt att skriva det här inlägget. Inte så roliga minnen. 

Jag ska göra mitt allra bästa för att aldrig kommentera mina framtida barns utseenden på det sättet. Och att inte banta och vara matfixerad själv. Vet att min bakgrund format mig så jag tar automatiskt in vartenda pluskilo och minuskilo i min omgivning. Men jag ska verkligen bita mig i tungan om jag märker att en kommentar vill komma ut.

Självklart är ”vad smal och fin du är” som man säger för att göra en tonåring glad skitdåligt. Det är dels samma sak som att säga ”om du går upp i vikt är du inte lika fin”, dels talar man om att utseendet är viktigt och det ska du fokusera på. Jag hoppas att dagens föräldrar är smartare. Barn är så formbara. Vi måste lära dem att utseendet inte är det viktigaste av allt och att de är jättebra hur de än ser ut.

Värsta barnboken ever (ja den finns tyvärr på riktigt)